Skriftlig feedback inom språkundervisning

Abstract

Feedback är ett begrepp som ofta används inom skolan i samband med formativ bedömning, med syftet att vägleda elever så att de närmar sig de mål som är avsedda att uppnå. I den här studien undersöks hur sex språklärare ger feedback på sina elevers skriftliga framställningar. Det grundläggande syftet ligger i att beskriva och kategorisera lärarnas feedback, samt i att synliggöra bakomliggande resonemang för de metoder som valts. Genom kvalitativa intervjuer synliggörs det hur språklärare på högstadiet och gymnasiet motiverar och tänker kring hur de ger feedback. Vidare har skriftlig feedback från samma lärare samlats in i form av elevtexter. Lärarnas feedback utgörs här av både kommentarer och markeringar i själva texterna, det vill säga så kallad corrective feedback. Dessa två former av feedback har därefter analyserats genom att de kategoriserats i enlighet med tidigare utarbetade modeller vilka behandlar olika aspekter av feedback. Resultaten visar att samtliga lärare markerar språkliga fel i sina elevers texter, dock i varierande utsträckning och på skilda sätt. Intervjuunderlaget ger vidare stöd för att lärarna anser att det är viktigt att arbeta aktivt för att förbättra elevernas språkliga korrekthet, även om flera av lärarna lyfter att aspekter knutna till innehållet i elevernas texter är lika viktigt. Bland resultaten visas det även på en variation i hur villiga lärarna är att anpassa sin feedback till individuella elever och för olika språkliga nivåer. En majoritet av lärarna använder sig dock inte av de typer av corrective feedback som forskning inom området visat vara mest effektiva. Även utformningen av lärarnas kommentarer visar på en stor variation och en betydande del av dessa innehåller inte alla komponenter som kan anses vara nödvändiga för att de ska kunna betraktas som effektiv feedback. Studiens resultat uppmanar till ett ökat samarbete lärare emellan för att möjliggöra mer effektiva sätt att arbeta med feedback och för att lättare kunna ta del av den kunskap som forskning i området bidragit med.

La retroalimentación es un concepto que se suele utilizar en las escuelas en el contexto de la evaluación formativa, con el objetivo de orientar a los estudiantes para que se acerquen a los objetivos que se pretenden alcanzar. Este estudio examina cómo seis profesores de idiomas dan retroalimentación sobre las presentaciones escritas de sus estudiantes. El propósito básico es describir y categorizar la retroalimentación de los docentes, así como hacer visible el razonamiento subyacente de los métodos elegidos. A través de entrevistas cualitativas, se visibiliza cómo los profesores de idiomas de secundaria y bachillerato motivan y piensan en cómo dan retroalimentación. Además, se ha recogido la retroalimentación escrita del mismo profesor en forma de textos de los alumnos. En este caso, la retroalimentación de los profesores consiste tanto en comentarios como en marcas en los propios textos, es decir, la llamada retroalimentación correctiva. Estas dos formas de retroalimentación han sido analizadas categorizándolas de acuerdo con modelos desarrollados previamente que tratan diferentes aspectos de la retroalimentación. Los resultados muestran que todos los profesores destacan los errores lingüísticos en los textos de sus alumnos, aunque en diferentes grados y de diferentes maneras. El material de la entrevista también apoya la opinión de los profesores de que es importante trabajar activamente para mejorar la corrección lingüística de los alumnos, aunque varios de ellos destacan que los aspectos relacionados con el contenido de los textos de los alumnos son igualmente importantes. Entre los resultados, también se muestra una variación en la disposición de los profesores a adaptar su retroalimentación a estudiantes individuales y para diferentes niveles de idioma. Sin embargo, la mayoría de los maestros no utilizan los tipos de retroalimentación correctiva que la investigación en el campo ha demostrado ser más efectivos. El diseño de los comentarios de los profesores también muestra una gran variación, y una parte importante de estos no contienen todos los componentes que se pueden considerar necesarios para que se consideren una retroalimentación efectiva. Los resultados del estudio piden una mayor colaboración entre los docentes para permitir formas más efectivas de trabajar con la retroalimentación y facilitar la participación en el conocimiento que la investigación en el campo ha aportado.